Och bloggen föll offer för ett digitalt vådaskott.
Det var inte riktat men i en hagelsvärm kan utomstående också komma till skada. Nu torde det vara reparerat.
Kung Fjalar sade enligt Runeberg:
Mannen yfves: väldig, mångbepröfvad,
Van att segra, som klippan hård,
Vill han böja allt, dit hans ande bjuder,
Krossa allt, som möter med trots hans bud.
Och hans svärd är höjdt. Då rörs hans sinne
Flyktigt, lätt, af en osedd hand;
Och hans jernarm sjunker, hans blick, som ljungat,
Byter hotets blixt i en maktlös tår.
Fast nu var det en kvinna det gällde. Hon har rörts i huvudet af en osedd hand och strör nu anklagelser omkring sig. Jag talade just med en drabbad som var upprörd. Jag fick veta att den rörda också spridit skvaller om mig.
Jag bad den upprörda drabbade betänka fem ting i sin stora oro (de lugnade henne):
– I vår ålder har vi redan hunnit göra så mycket ont i tankar, ord och gärning, att vi säkert är förtjänta av klandret. Även om det är missriktat i just detta fall.
– Folk som nås av de falska ryktena tänker inte så mycket på oss som vi själva tror. De tänker mest på sig själva.
– De som nås av ryktena glömmer dem ändå snart. Eller minns du vad du gjorde idag för två år sedan?
– Folk är också självrättande. När ryktena blir för våldsamma träder ändå hos de flesta mottagare rester av det sunda förnuftet i funktion.
– Vi är snart döda. Några decennier eller så, om vi lever länge.
Men i en Hercule Poirot-deckare skulle ett av dessa verbala vådaskott säkert träffa rätt. Dikten är underbar som verkligheten själv.