Jag känner endast en mänska i den vida världen som inleder sina repliker med ”O!”.
Hon gick på en sommarkurs och logerade i folkhögskolan. Tidiga morgnar kunde man se henne sväva över gräsmattans morgondagg, plockande violer el.dyl. innan hon tonade bort i dagbräckningens väna dis. Möjligen upplöstes hon, men det kan ha varit en synvilla.
Några år senare såg jag henne framföra en bil. Hon kom i fel färdriktning längs en enkelriktad gata i den lilla staden: ”O!” sade hon när hon klev ur, ”inte är väl stora stygga farbror polisen i närheten?”
Hur överlevde hon? Rätt väl. Hon är författare och hon fick pris. / I våras / kom där en medalj också.
Men ingen annan säger ”O!”
—-
Ovanstående text är numera föråldrad. Jag mötte nämligen en till. ”O!”, sade hon när vi vandrade längs den långa bron från fastlandet mot Lycksalighetens Lokala Ö, ”vad det är underbart när det är grått och trist! Så söta de där döda tallarna är!”
”O!”, sade hon när hon av misstag trampade i en frusen vattenpöl, ”så förtjusande dyblöt jag blev om foten!”
”O!”, utbrast hon sedan när hon halkade och nästan drattade på ändan, ”o, så” osv, osv.
Ibland är vi flera som vandrar, hennes man är också med någon gång. Men oftast orkar han inte, av hälsoskäl.
Svår sockersjuka.