Som det hampar sig, kommer årets två första genuina liftare i min väg strax efter publicerandet av föregående inlägg. Genuina liftare – dvs. främlingar vid vägkanten som visar sin önskan att få åka med ett stycke av vägen.
Sådant sker aldrig bara i konkret bemärkelse. Vid varje möte med en främling följer också något nytt intryck med på resten av livsvägen.
Skall man ta upp liftare? Ja, i det fall att man själv skulle ha önskat hjälp i liftarens ställe. Det hat som jag här ofta haft anledning att beröra har alltid som en förutsättning oförmågan att sätta sig själv i en annans ställe.
Den äldre kvinnan kom från det forna Östeuropa och våndades i middagshettan. Den yngre mannen från centrala Afrika var tidigt på morgonen stadd på en lång vandring till sitt tillfälliga hem, en förläggning.
Hon hade bott här i fyra decennier, han hade kommit med flyktingvågen för tre år sedan.
De kunde var för sig berätta om bistra förhållanden som vi inte behövt pröva. Men i Helsingin Sanomat finns idag också en kolumn där skribenten jämför förhållandena i Finland idag med de som rådde i Europa år 1914.
Då ville ingen ha krig men utvecklingen gick obönhörligt mot världskrig. Idag är det miljökatastrofer som hotar oss passiva åskådare. Vi erfar rekordvärmen och vi vet vad som sker i naturen runtom i världen – men merparten av reaktionerna gäller sådant som att glassen smälter i butikerna.
Öppna dörrarna, öppna gränserna! Korsspindelns meningsfränder skall inte få makten. Jag har ingen motivering, inga nyttosynpunkter att anföra, inget logiskt resonemang som påvisar nödvändigheten av det som kallas en ”generös flyktingpolitik”.
Jag bara vet att man måste hjälpa.