Det är glesa gator nu också i centrum av huvudstaden. På denna lilla tvärgata var det bara en man som kom gående emot mig.
Det var R.
Han har tillvunnit sig en relativ ryktbarhet i finlandssvenska kretsar, därför kände jag genast igen honom. Det var dock mycket länge sedan som det hände – det som hände när jag var kanske åtta år gammal.
Han och hans gäng var betydligt äldre än jag och mina tre kamrater – grannbarnen. De lekte något slags indianlek och behandlade oss på ett sätt som lämnade både fysiska och psykiska ärr. Ett slags grym och hårdhänt lek med inspärrning och våld.
En av oss flydde och alarmerade min far, som kom till hjälp tillsammans med en av sina bekanta. Den man min far hade med sig var rasande. Han hotade att genast ge R. vad R. förtjänade. Min far avvärjde blodshämnden.
Och nu kom R. gående rakt emot mig.
Närmare och närmare. Jag måste ju ändå ge mig till känna för en barndomsgranne från Österbotten… Skulle han be om förlåtelse? Skulle han ångra sig efter alla dessa år? Vad skulle han ha att anföra?
Ännu närmare.
Han kände inte igen mig. Han såg inte ens min tveksamma hälsning. Han vek in genom en dörr och försvann.
Kanske ser jag honom snart utlägga sina höga principer i någon tidning, kanske jag rentav öppnar någon av hans böcker.
Tiotals år kom åter men försvann igen när jag mötte R. Och det onda i själen flög sin väg som ett virus i storm. Sådana kan mänskors möten också vara, skulle de kunna vara.