—Minä voitin! Minä voitin!
Men hans röst är inte högljutt triumferande: jag vann, jag vann!
Utan han gråter. Han är en ung man med ett stort skägg, han har dragit ner mössan framför ögonen och han håller dessutom handen med mobiltelefonen framför munnen där han sitter i spårvagnen. Han vill inte bli sedd.
Det är alltså ingen sport det gäller, inte heller något lotteri. Han har vunnit en seger i något som går djupare än så – och min tanke rusar naturligtvis till barnen! Barnen!
Någon rättsinstans eller myndighet har tillerkänt honom rätten till sina barn. Denna den mest grundläggande och självklara rättighet kan ju Hon som hatar, menederskan, i förbund med lögnen och sveket i vårt samhälle frånta till och med en far.
Jag stiger av vid följande hållplats.
Inte kan ju två vuxna män sitta och gråta i samma spårvagn.