Nej, den här mänskan kan man inte direkt säga att jag möter, men… habent fata sua libelli.
För att inte bli fackidiot – nåja, egentligen av brist på pengar – utökar jag vanligen mitt husbibliotek med gratisböcker i disparata ämnen. Biblioteken har börjat inrätta hyllor där man får ge och ta.
En bok jag tog var Jolos (Jan Olof Olsson) 1914. Det är en spännande och mycket välskriven redogörelse för spelet bakom kulisserna inför första världskrigets utbrott. Den utkom 1964.
Ännu intressantare förefaller mig dock ett brev på tunt papper som lämnats eller glömts kvar i boken. Med en gammal mans handstil antyder det kort och uttrycksfullt en familjs öden.
Kan jag rå för att Patrick Modiano kommer i tankarna? Nobelpristagaren från Frankrike, han som samlar på almanackor och kalendrar och vandrar runt i Paris som en privatdetektiv utan uppdrag.
Jag får inte Nobelpriset och jag bor inte i Paris men bara en bokstav skiljer vissa boningsorter från varandra. Så jag vandrar längs gator och vägar och uppsöker den adress som nämns.
Det är ett hus. Bara ett hus, en stuga bland världsens alla stugor. Ingen syns till i fönstret eller på gården. Kanske finns brevets författare eller mottagare inte längre, kanske var det därför boken hamnat i mina händer.
Det är som med farfars halmhatt. Jag sätter brevet tillbaka i boken och går invärtes visslande min väg.
Näin kuvat kulki muistoissani hämys ullakon
Ja mietin kuinka kaunis sentään ihmiselo on
Vaan miten vähän jääkään meistä muistoks tulevain
Kuin isoisän tarinasta olkihattu vain.
Mutt ehkä ajan tomun alta joku toinenkin
Joskus pienen muiston löytää niin kuin minäkin
Näin isoisän olkihattu sai mun laulamaan
Ja vanhan kaapin kätköihin sen laitoin uudestaan.