På barrstigen utgör trafikens buller invid en ständig bakgrund.
Det dröjer därför innan jag noterar att utryckningsfordonets siren har ljudit ett bra tag nu och att ljudet inte försvinner som vanligt.
Framme vid vägkorsningen ser jag ambulans och polis och på asfalten blod och bitar av ben! Vem? Vad?
Det framgår att de kommer från ett djur. Ingen mänska blev skadad.
Jag har aldrig konfronterats med mänsklig ond, bråd död på sådant sätt. Den första gången jag på yrkets vägnar närvar vid en öppen kista var en stund av frid. Locket öppnades, han låg där. Tysta stod där hans dotter och kyrkvaktmästaren.
Men döden var inte där. Och jag läste välsignelsens ord och det bibelställe som föreskrivits.
Ibland har jag tänkt att hon som hatar kan välja döden för egen hand. Om jag begått samma svek som hon, vet jag att jag skulle reflektera över en sådan handling i min förtvivlan över det jag gjort.
Därför skriver jag inte bara för min förtvivlans skull utan också för att göra det klart att vägen till korset är öppen, ännu en tid, men hur lång den tiden är vet Gud ensam.