Man kan inte springa från sina bekymmer.
Men man kan alltid försöka.
En varm och tidig lördagsmorgon i juli finns det bekväma stolar framför stadskansliet för den som ostörd vill betrakta Salutorget i Helsingfors.
Några enstaka måsar och andra renhållningsarbetare är allt som rör sig – med undantag, naturligtvis, av enstaka morgontidiga japaner som fotograferar Alexandras stenstod av koppar ur olika vinklar.
Så kommer en distingerad äldre herre joggande. Han är iförd löparutstyrsel men han springer ineffektivt bakåtlutad. Men han är väl inte ute för att göra någon tidsprestation.
Joggarna blir flera och de utgör majoriteten av de morgontidiga. En ung kvinna springer med händer och armbågar ängsligt sammandragna högt uppe. En annan låter händerna flaxa åt sidan för varje steg. En tredje påminner mig om de två statyer vi har av en skattefuskare – de som föreställer Paavo Nurmi och finns både i Åbo och i Helsingfors.
Paavo Nurmi experimenterade med att förlänga sina steg, vilket naturligtvis inte var till nytta för hans löpning. På statyn springer han med överlånga steg, på tårna – en löpstil som naturligtvis aldrig förekommer i verkligheten.
Hon jag nämnde försöker i alla fall närma sig denna.
Det finns mycket att säga om löpstil och effektivitet men jag tänker på en som försöker springa från sina bekymmer. Hon blev ”friställd”, som det så vackert heter, från ett givande arbete och kort därefter kunde man notera att hon satsade hårt på idrotten. Inte som föreningsaktiv utan som konst för dess egen skull. Hon sprang och simmade och antagligen besökte hon också konditionssalar – där har jag aldrig varit och kan inte bekräfta antagandet.
Det oroar mig därför att två av mina manliga bekanta löpt ihjäl sig på detta sätt. Otränade har de satt igång med en hård kampanj och när jag efter en tid lagt märke till deras frånvaro i stadsbilden, fick jag höra om deras död.
Ja, och även denna morgon påminns jag om en annan som vägrar stanna och vägrar förstå och inse.