Mellan mig och statymannen står Runeberg staty.
Hon från Uganda frågar mig vem det är.
I hastigheten lyckas jag inte extemporera en adekvat översättning till något av de språk hon behärskar – finska, luganda, tyska, franska eller engelska – av exempelvis Hjalmars ord till fadern i Kung Fjalar:
Fader, vet du hvad det är att älska?
Har du famnat en fröjd en gång
Ljus som himlen, yppig och rik som jorden
Och som båda blommande utan gräns.
Hvad jag varit blef mig som en skugga,
Blek den glans, jag i hoppet sett.
Segrar, vunna redan, och segrar, drömda,
Allt var tomhet blott mot den stund, som var.
Vårens vindar förde mina segel
Utan syfte på ändlös han.
Solbelysta, jublande vågors skuldror
Lyfte högt min sällhet mot Gudars hem.
Så jag säger att han var en berömd poet.
Det märkliga med statyer är hur de förändras mera än levande mänskor. När denna staty, en gåfva af Finlands folk, restes var Runeberg en helt annan än idag. När han skrev Nadeschda och före Sägnerna var han en annan. När han flyttade långt bort, till Borgå, och där ostörd tillväxte, blev han en annan. Under Vinterkriget fick han åter nya drag. För att inte tala om vänstervågen på sextio- och sjuttiotalen! Etc, etc.
Hon från Uganda kan lättare begripa Havis Amanda. Hon finner henne vulgär.