Centralt undangömd är den tredje statyn i parken, den heter ”Eino Leino”. Visst har han också begåvats med en liten sockel men när sommaren blommar är det många turister som passerar utan att se honom. Amanda har sin springbrunn, Runeberg är mera upphöjd. Ändå är det den 6 juli som Eino Leino har sin egen flaggdag, rosens och diktens dag. Runeberg firas i februari och Amanda är omsvärmad i maj.
Eino Leinos slängkappa påminner litet om utstyrseln hos den vän jag, lämpligt nog, stöter på där. Han är målare. Och de tankar han ger uttryck för i samtalet återfinns i den dikt av Eino Leino, som läses i finskspråkig radio vid årsskiftena – Hymyilevä Apollo:
Kuka taitavi lempeä vastustaa?
Ketä voita ei lemmen kieli?
Sitä kuulee taivas ja kuulee maa
ja ilma ja ihmismieli.
Kas, povet se aukovi paatuneet,
se rungot nostavi maatuneet
ja kutovi lehtihin, kukkasiin
ja uusihin unelmiin.
I sitt personliga liv fick både skalden själv och min interlokutör erfara att verkligheten är mindre underbar än dikten. Leino dog, trött och alkoholiserad, vid 47 års ålder. Han jag talar med har öppet berättat om varför han lämnade en mera borgerlig syssla för en osäker konstnärstillvaro.
Men har de rätt?
Ei paha ole kenkään ihminen,
vaan toinen on heikompi toista.
Paljon hyvää on rinnassa jokaisen,
vaikk’ ei aina esille loista.
Kas, hymy jo puoli on hyvettä
ja itkeä ei voi ilkeä;
miss’ ihmiset tuntevat tuntehin,
siellä lähell’ on Jumalakin.
Nej, det är en teosofisk tankegång de två konstnärerna driver och båda var ansatta av: innerst inne är mänskan god. Hon måste vara god, fastän hela vår historia talar mot detta antagande!
Den som skriver detta vet att mänskan är ond, obotligt ond till sitt väsen. Synden kan hon inte övervinna i egen kraft. Hon som hatar är på väg till de ondas – rättare: de oförsonades – slutliga destination.
Han som målar hör inte på mig. Han fortsätter att utlägga sitt skrala evangelium för mig och för Eino Leino och för de japaner som vill höra på.