Syskon, ja. Jag stötte på två systrar som handlade i prestabilerad harmoni.
Det kan hända att någon läsare vill ha en exakt beskrivning av dem. Det skall han få: de såg ut som åkerspöken.
De rörde sig mellan borden i servicestationens café. Det var tidigt på morgonen. Deras ärende var enkelt: de hade 3—4 euro i småmynt och behövde nu ett litet tillskott för att kunna presentera en sedel för bensinautomaten och kunna åka hem.
En hemul hade inte kommit med en rimligare begäran. Och då passade jag också på att framställa en begäran som de, givet omständigheterna, inte kunde avvisa: kunde jag få åka med? De hade tio kilometer hem och jag kunde därifrån lättare ta mig vidare dit jag skulle.
De var systrar och mycket malätna. De var inte berusade och de uppförde sig inte avvikande. De var femtio, kanske sextio år gamla – åkerspöken är som bekant svårbestämbara i de flesta avseenden. De var små och magra och klädda i slitna, blekta kläder.
Allt hos dem var litet och avtärt och mycket tystlåtet. Men bilen var stor! En gammal farmare. Den ena systern nådde knappt upp till ratten, den andra satt bredvid och tycktes ha ögonen i jämnhöjd med rutans nedre kant.
Så kom de fram till sitt hus. Det var lika litet och medfaret och målfärgen hade bleknat överallt men det var helt och bar spår av skötsel.
Jag tackade och fortsatte min vandring.
Och eftersom detta hände för bara några dagar sedan, lever de säkert än. De var inte identiska tvillingar men jag tror att de tänkte i halva meningar:
-Knappast kommer någon.
-Att tro honom.