«

»

jul 07

Möten och mänskor, del 103

Till sist mötte jag så en levande.

När jag kom ut på gatan med kaffet var alla de små borden upptagna. Hon såg det. Hon sade: Sitt här, jag skall just gå.

Men hon gick inte. Först upplyste hon mig nämligen om att hon måste gå hem och vila. Hon såg ut att vara kring åttio år gammal eller mera. Och när jag svarade något obestämt, inledde hon ett långt samtal.

Det är därför jag nu har Jenni Haukios diktantologi bredvid mig här på bordet. Jag gick och lånade den strax efteråt.

På pärmen till Katso pohjoisen taivasta finns Eero Järnefelts målning av berget Koli. Hon hade bott i närheten av Koli, långt i öster.

Boken utkom till självständighetsjubiléet och den presenterar finländsk lyrik från början till modernaste tid. Jag berättade tidigare i denna blogg om ett möte där Juhani Aho förmedlade ett överraskande samförstånd med en okänd vandrerska i huvudstaden. Detta möte var förbluffande ensartat. Mera skall jag inte berätta om sångens makt, bara att när hon äntligen gick, hejdades hon av en grupp vid bordet invid.

En liten flicka i sällskapet hade födelsedag. Hon sjöng för flickan, stående vid rollatorn.

De applåderade ivrigt. Jag gjorde det invärtes och nu på detta sätt.