«

»

Jul 10

Möten och mänskor, del 021

Alla möten innebär inte att ord utväxlas.

Dagens första möte ägde rum tidigt på morgonen i söndags, i en undanskymd del av Kajsaniemi. Där finns en obemärkt skulptur och jag satt på en parkbänk i närheten. Få mänskor var i rörelse – men en japansk yngling rörde sig i snäva cirklar kring statyn och fotograferade den ur många olika vinklar.

Varför?

På nätet hittar jag olika förklaringar, rätt samstämmiga, men hos mig väcker de flera frågor än de besvarar. De lyder i sammanfattning ungefär som följer (och omfattar även kineser):

Japanerna måste noga tidsplanera sin korta semester och köper ofta resor som innebär att man t ex besöker sju europeiska huvudstäder på lika många dagar. Det är viktigt för herr och fru Tanaka att ge bevis på att man varit på berömda ställen, detta liksom innehavet av kamera indikerar status.

Efter resan bjuder man in släkt och vänner för att betrakta bilderna. Detta är en viktig form för social samvaro.

Nu undrar jag: varför skulle kameran längre vara en statussymbol, när man med vanliga mobiltelefoner tar foton som i kvalitet överträffar de som togs när ”det japanska undret” kom i gång på sextiotalet, ungefär?

Och varför fotograferar inte t ex afrikaner i samma utsträckning? Också i många länder i Afrika är det viktigt att visa sin status med yttre ting. Och var och en som blivit utsatt för andras semesterbilder vet hur tålamodsprövande det kan vara – varför skulle en sådan icke-funktionell sedvänja överleva?

Och om det för herrskapet Tanakas självsyn är viktigt att visa att man stått invid Eiffeltornet eller Big Ben, vad status ger det i Osaka att förete bilder av en obemärkt skulptur i Kajsaniemi?

Svaret på fotograferandets gåta måste gå djupare. Esse est percipi, sade George Berkeley – att vara är att uppfattas, att bli sedd. Nämligen av Gud, menade biskop Berkeley.

Men om Gud inte finns i Japan, så vill herrskapet Tanaka åtminstone bli sedda av sina grannar?

Min okände japanske vän, jag såg dig också, jag såg dig kretsa kring Emil Cedercreutz’ sto med föl – Moderskärlek, heter den.