Nationen är en inbillad gemenskap.
Det är med den som med tiden – så länge ingen frågar, vet jag vad den är (Augustinus). Men börjar jag reflektera över saken upplöses nationaliteten i en mängd delmängder. Min lojalitet och samhörighet börjar och slutar ju inte med geografiska gränser utan riktar sig till en mängd andra entiteter.
Genetiskt är finländarna i öster och väster mera olika varandra än tyskar och engelsmän.
Språkligt är skillnaderna stora.
Enheten i trosbekännelse är formell och okunskapen om trons innehåll är monumental.
Kanske det är denna osäkerhet och ovisshet som gör att extremt nationalistiska rörelser reagerar med våld. De vet ju inte vad det är man hotar. De bara känner sig hotade. Då får förnuftet vika.
Det är deras egen grymhet som utgör världens centrum för dem.
För den spanska litteraturen har Pyrenéerna spelat en roll genom att man ivrigt försökt förneka denna bergskedjas existens. Liksom Tulenkantajat ville slå upp fönstren mot Europa ville de s.k. 1898 års män gå över Pyrenéerna till Europa.
Barrington Moores Social Origins of Dictatorship and Democracy: Lord and Peasant in the Making of the Modern World från 1966 studerar moderniseringsprocessen i ett antal olika länder och enkannerligen totalitarismens rötter.
Även om han inte behandlar Spanien, tror jag att vissa av hans iakttagelser också har ett heuristiskt litteraturvetenskapligt värde. Centrum- och periferitänkandet efter Moore har gett mera innehåll åt begreppen.
Den spanska litteraturen är liksom samhället splittrad i olika provinsiella varianter. Men huvudsumman av mitt tal är detta: det är som om landsflykten och främlingskapet skulle vara litteraturens ständiga följeslagare.
När man drivits ur sitt hem av hatets makt, uppfyller detta hem världen med sin frånvaro.