Tomáš Garrigue Masaryk blev den nya staten Tjeckoslovakiens första president år 1918. Kanske är det hans förtjänst att författare – och filosofer – hade en så viktig ställning i landets korta historia.
Författaren Václav Havel, förgrundsgestalten inom Charta 77, valdes rentav till president i Tjeckoslovakien (1989—1992, därefter i Tjeckien 1993—2003).
Hans polemik med en annan känd tjeckisk skriftställare, Milan Kundera, belyser situationen för litteraturen i landet. Kundera, som gick i exil och blev berömd utomlands, hävdade att olika slag av manifestationer mot den kommunistiska regimen ofta bara tjänade syftet att framhäva demonstranternas egen förträfflighet. Han betonade de synliga resultaten. Havel, som fick avtjäna fängelsestraff för sin övertygelses skull, betonade det långsiktiga arbetet och de många små stegen.
Det är lätt att känna sympati för Havel i denna debatt – också därför att Kundera även i sitt skrivande ger läsaren det osympatiska intrycket att ha att göra med en ytlig och publikfriande, övermodig besserwisser.
Man kan också jämföra våra länders statsöverhuvuden under självständighetens första tider. Masaryk förenade Ståhlbergs vetenskapliga akribi med Svinhufvuds kurage och visade inte en Mannerheims dryga och pompösa självgodhet.
Kampen mot hatet är alltid en kamp på lång sikt. Den kommer inte att vinnas men måste ändå föras så länge hon som hatar andas och alltjämt verkar för sin perversa sak.