Rembrandt nämndes [26 juli], och hans självporträtt.
En av Zbigniew Herberts essäsamlingar, Martwa natura z wędzidłem, ägnas sextonhundratalets holländska måleri. Herbert fascineras av en rätt okänd konstnär, Torrentius, och dennes stilleben som gett namn åt boken.
Här vandrar Herbert mellan konstverken som en upptäcktsresande och föranstaltar samtidigt reflexioner om Holland och det holländska landskapet i dess förhållande till Polen. Holland är självt en artefakt, likt de ting som finns på de målningar som detta århundrade frambringade, skapat av mänskan i kamp mot naturen, översvämmat av flodvågor liksom Polen av främmande arméer.
Torrentius dömdes för ateism och djävulsdyrkan och Herbert fascineras – uppslukas – först av målningen, när han stöter på den, och därefter av det han inhämtar om Torrentius’ tillvaro som utanförstående konstnär i det holländska samhället.
Hur överföra bildkonst till ordkonst, målning till text? Hur beskriva ett landskap i ord? Hur beskriva en mänska?
Rembrandt betraktar sig själv och därmed mig.
Liksom pi har ett närmevärde och i skrivande stund uppges ha beräknats med 13 triljoner decimaler, kan orden aldrig exakt beskriva verkligheten.
Men det är inte så att poeten närmar sig det outsagda, som Hjalmar Gullberg skriver. Utan sanningen har redan blivit utsagd och endast vår synd, vår ondska och vårt hat, är hinder i vår väg att förstå den och ta den till oss.
”Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss —” (Joh. 1:14)
En rundvandring i minnets museum är denna blogg. För att som Herbert betrakta, ibland förundrat och fascinerat, ibland avståndstagande, för att söka och finna sammanhang och förklaringar, i tro:
”— och vi sågo hans härlighet, vi sågo likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader, och han var full av nåd och sanning.”