«

»

mar 14

Möten, virus och mänskor. En utvikning.

Namn på fåglar är inte ovanliga som släktnamn hos oss. Inte på svenska och inte heller på finska (eller på ryska). Jag kommer genast att tänka på exempelvis Kuikka (storlom), Närhi (nötskrika) och Varis (kråka) i min egen bekantskapskrets.

I den österbottniska kommun där jag bodde som barn var det sällan man hörde finska talas och det fanns få elever med finska namn i skolan. De få som fanns, kom från de östra delarna vid gränsen till finskspråkiga inlandssocknar.

På min klass gick en flicka som hette Tellervo. Hon hade en syster som hette Vuokko och gick på följande klass. De kunde nästan ha tagits för tvillingar men Vuokko var ett år äldre, hon var också aningen längre och hade en litet grövre kroppsbyggnad.

De hade ett fågelnamn som efternamn, ett mycket ovanligt sådant. De hette Töyhtöhyyppä. Denna fågel (tofsvipa) är inte ovanlig men namnet är det. Det var också svårt för kamraterna att uttala det, mest blev det ungefär något i stil med ’Töjttö-hyppe’.

Men mest användes ju förnamnet.

Mina föräldrar arbetade på skattebyrån och de berättade att det inte fanns andra Töyhtöhyyppä i Finland än denna lilla familj. Vuokko bytte namn redan innan hon gifte sig — det var inte Laakso men namnet började eller slutade med ’laakso’. Hon fann det gamla alltför besvärligt.

Tellervo var envisare än sin storasyster. Därför gjorde antydningar om möjligheten till namnbyte bara att hon ännu envetnare höll fast vid sitt namn. Och kanske var ett sådant namn till fördel, åtminstone är det det idag. När man noga aktar sig för alla former av diskriminering, har mänskor med ett avvikande namn en liten fördel vid utnämningar och befordringar.

Tellervo ”Töjttöhyppe” och hennes familj blev kvar när vi flyttade söderut, till Pargas.

Det var där jag såg Tellervo igen. I den gamla busstationen, som nu är riven, fanns ett café där hon satt i en krets med högljudda, berusade ungdomar. Hon berättade en vits som sällskapet fann mycket rolig. Hon såg inte mig och jag gav mig inte till känna.

Jag såg hennes namn på en postlåda ute i Bläsnäs. Sedan såg jag henne ofta på bussen in till Åbo och studierna vid Akademin. Jag måste ju fråga vad hon studerade, det var något handelsämne, men mera än så talades vi inte vid. Och en gång när det var bara vi som stod på hållplatsen, frågade jag också om Vuokko. Det var då jag fick veta om Vuokkos nya efternamn.

Vår familj – dvs. mina föräldrar – flyttade än en gång, nu till Borgå. Då bodde jag inte längre hos dem utan jag hade en studiebostad ute i Kalajärvi i Esbo. Det tar rätt lång tid att åka buss därifrån in till universitetet och hur det nu kom sig, återsåg jag Tellervo inte bara en utan flera gånger.

Hon hade ett arbete nu som något slags sekreterare, om jag förstod rätt. Hon bodde också i Kalajärvi.

Till min överraskning bad hon mig en dag komma på kaffe. Och jag gick dit på överenskommen tid, hon bodde i en liknande bostad som min några hundra meter längre bort, alldeles invid Vichtisvägen.

Det var ett enkelt radhus, byggt för att erbjuda små och billiga bostäder. Tellervo bodde på andra våningen, man gick upp längs en trappa och där fanns två bostäder bredvid varandra. Dörren var likadan som min, den hade nötta blekblå bräder. Men det som stack av från omgivningen var en stor metallskylt med namnet TÖYHTÖHYYPPÄ i stora, snirkliga bokstäver.

Jag frågade Tellervo var hon hittat den, den såg dyr ut, jag tänkte att det kunde vara en överbliven skylt som hon fyndat på något naturhistoriskt museum. Nej då, hon hade själv beställt och bekostat den! Hon nämnde priset, jag minns det inte längre, men jag tänkte att det var halva hennes månadslön.

Men hon var arbetslös nu. Det var bara ett tillfälligt arbete hon haft och hon åkte med bussen för grannarnas skull. Jag har hört att det finns folk som gör allt för att grannarna inte skall förstå att de blivit arbetslösa men det var första gången jag faktiskt hörde någon själv berätta om en sådan sak.

– Det är inget att skämmas för, sade jag. Låt dem veta! Det är ingen skam.

Men Tellervo var lika inbitet envis som förr.

– Nej, sade hon.

Jag märkte snart att det ordet var ett av de vanligaste i hennes ordförråd. Hon hade fått taggarna utåt, som det heter. Hon tog avstånd från grannar och gamla vänner – av någon anledning kunde hon umgås med mig. Varför vet jag inte. Men vi gick ofta på promenader i omgivningen och även i centrum av Helsingfors. Vi hade ju gemensamma minnen från skoltiden, den som för Tellervo Töyhtöhyyppä framstod i minnet som den allra lyckligaste. Jag ville visa henne till nya intressen.

Men jag hade inte rotat mig utan flyttade vidare, jag gifte mig, vi fick barn. Vi kom att bo i Sibbo. Och det var där en granne, som med svårighet uttalade namnet, berättade om den kvinnan Töyh-tö-hyyp-pä i Söderkulla.

Det var inte i positiv anda. Jag sökte upp henne. Jag förstod att hon hade det svårt och jag kände något slags ansvar för en gammal skolkamrat och tidigare granne. Skylten hade hon kvar! Den hängde nu på en stolpe vid vägen, den lyste ny och blank, men resten av hennes tillhåll var ganska förfallet. Inte långt från de dyra villorna vid Tasträsket men närmast en liten koja.

Och hon var helt isolerad från mänsklig kontakt. Det var kanske inte att undra på att hon närmast började förfölja mig. Det kom ständigt telefonsamtal, det kom också kort och brev och meddelanden av olika slag. Hennes tankar och tal fick mig att tro att hon börjat dricka men det försäkrade hon att hon inte gjorde längre – hon hade druckit i Pargas och i Åbo, men inte nu.

Hon ville att vi skulle gifta oss.

Det var absurt att säga och föreslå något sådant, jag var ju gift. Skulle jag inte ha varit det, skulle jag aldrig ha valt Tellervo till hustru. Men hon blev bara ivrigare. Du måste skilja dig, sade hon. Vi har en underbar (ja, hon använde det ordet) framtid tillsammans!

Dels hade jag medlidande med henne, dels ville jag inte längre höra på hennes sjukliga prat. Jag svarade inte på hennes samtal och lät förstå att hon kunde träffa mig endast på någon offentlig plats och endast vid de tider då andra ärenden förde mig till Söderkulla. Jag ville inte att hon skulle bli helt isolerad från mänsklig gemenskap.

Endast en gång mötte jag henne på biblioteket där. Jag hade meddelat när och var jag skulle befinna mig där och jag satt och läste en bok på spanska av Mario Vargas Llosa – Travesuras de la niña mala. Den handlar om en verklig, ömsesidig men ödesdiger förälskelse.

– Kan du spanska? frågade hon.
– Litet, sade jag, jag har gått några kurser i språket.

Nu började också Tellervo studera spanska! Hon lånade hem böcker och ville att vi skulle studera tillsammans. Så en dag berättade hon att hon sökte en ny bostad nära den plats där jag bodde och inom kort – hur det gick till, kan jag inte begripa – bodde hon i en liten hyresbostad i grannhuset! Jag tror det var med diakonins hjälp och förmedling.

Hennes tal och hennes föreställningar blev allt mera orealistiska och osammanhängande. Av den gamla Tellervo fanns nu bara envisheten kvar, men den var desto mera framträdande.

– Jag är trött på mitt namn! sade Tellervo. Jag vill inte ha kvar det. Jag vill ha ditt efternamn! När skall vi gifta oss?

Hon var mogen för psykiatrisk vård men sådan ges inte längre för den som inte går till öppet, fysiskt angrepp på mänskor.

Ingen kan göra något för henne längre, tycks det.

Att jag skriver en blogg har Tellervo aldrig fått veta. Den är till för andra. Att läsa och begrunda.