Som Portugal varit eller haft aspirationer på att vara en stormakt, har man också haft sitt eget Vietnam eller Afghanistan. Det stavas på portugisiska ’Angola’.
António Lobo Antunes är en av de portugisiska författare som nämns som presumtiva nobelprisvinnare men José Saramagos pris kanske fördröjer beslutet. Antunes är född 1942 och gjorde sin militärtjänstgöring i Angola.
Senare har han också varit aktiv i politiken och hans böcker hör till de jämförelsevis få från Portugal som översatts till både svenska och finska.
Antunes är inte främst krigsskildrare utan mänskoskildrare. Han har gett psykologiska skildringar av krigets och våldets vanvett, både från Angolas självständighetskamp och från diktaturens Portugal.
Så har han också en dyster syn på livet. Men hans syn på läsandet (och skrivandet) kommer nära den som några gånger förfäktats här:
”Como leitor, o que eu gosto é de ler e dizer, bolas, é exactamente isto que eu sinto e não era capaz de exprimir. Quando um livro me ensina a explicitar emoções que eu sinto, esse é um livro bom.”
Det som inte går att förklara måste ändå fortgående förklaras.