Många äro livets infall men det händer stundom att en läsare skänks en tanke som blir bestående, en irreversibel insikt.
Den låter sig inte avlägsnas med några som helst tvångs- eller mentala putsmedel. Den har lyft upp en sanning i dagen så att det är omöjligt att glömma anblicken.
Litteraturen ger oss ibland sådana. Den kommer inte med något nytt men den påvisar sammanhang som inte mera kan förnekas sedan de en gång demonstrerats.
Den nigerianska litteraturen erbjuder alltså också sådana. Denna gång genom Rotimi Babatunde och hans genomlysande skildring av mötet mellan de vita kolonialisterna och den svarta rasen. I The Tiger of the Mangroves är det konsul Hamilton från England och Chief Koko som möts men deras tankar gör det inte.
Ja, de möts i ett artigt samtal. Hamilton nämner att han inte tidigare besökt denna del av ”the dark continent”. Koko genmäler att man i hans land lär ha mycket mera solsken än i England – varför ändå kalla Afrika ”the dark continent”? Hamilton berättar mera om sina resor och om sina bragder som forskningsresande – han var den som upptäckte en okänd flodmynning nära Kilimanjaro. Fanns där alltså inga mänskor alls i närheten? Jo, där fanns en stor by och han ledsagades av två infödda…
Etc, etc. Korsspindeln på Hitis är en mästarinna i det manipulerande språket. Och om språket styr tanken och eftersom hon själv uppenbarligen är övertygad om sin överlägsenhet – kan hon begå de värsta illdåd utan att egentligen begripa vad hon gör.
Det kunde ju anföras som något slags försvar. Men sjuk i själen blir hon – och kan för sitt liv inte begripa varför och inte hur hon skall bli fri sin ”depression”.
Det är nämligen så hon kallar samvetet.