«

»

Nov 23

Afrikanskt och åboländskt

I den afrikanska litteraturen – det gäller närmast den som uppstått söder om Sahara – räknar man med två generationer.

Den första fick sina alster publicerade under decennierna före och efter ”självständighetsvågen” på 1950- och 1960-talen. Den handlade helt naturligt främst om kolonialismen och de vitas förtryck av den infödda befolkningen.

Den andra var mera resignerad och uppgiven. Självständigheten – eller apartheids upphörande – hade trots allt inte burit lycka åt alla utan också de uppburna svarta ledarna hade ofta visat sig vara lika bestickliga, självtillräckliga och inkompetenta som ledare plägar vara överallt på vår jord. Från Kenneth Kaunda, Kwame Nkrumah och Moïse Tshombe över Idi Amin och Jean-Bédel Bokassa till Robert Mugabe.

Så kom man i stället att småningom låta sig västerniseras också vad den litterära tematiken beträffar. När Wole Soyinka som första afrikan tilldelades nobelpriset väckte det stor entusiasm i Nigeria men en liten klick kolleger, författare och kritiker, kritiserade det faktum att han vunnit sin framgång genom att anamma västerländska normer för sitt skrivande. Hans talrika allusioner till den anglosaxiska litterära kanon var något i deras tycke icke-afrikanskt.

Och ett sådant stildrag är sekulariseringen samt subjektiviteten, upptagenheten av individpsykologiska problem. Man menade att detta kan sälja i väst men inte ger en rättvisande bild av det afrikanska samhället som är kollektivt, religiöst och traditionsbundet.

Den korsspindel jag ofta nämnt förekommer också i jorubamyterna. Men så även hos oss. I Yrjö Kokkos Pessi ja Illuusia står han (läs: hon) för samma inställsamma och manipulativa grymhet som hos Tutuola, Soyinka, Okri och Jean Sibelius / Adolf Paul.

Bak villande skog eller på hatets ö i Finska viken vårdar hon sin ondska.