Den nigerianska litteraturen är ung.
Äldre än de tre ”äldste” som presenterats tidigare – Soyinka, J P Clark och Achebe – är Amos Tutuola. Han föddes 1920 och hans The Palm-wine Drinkard (1952) var veterligen det första publicerade skönlitterära verket av en nigeriansk författare.
Handlingen har beskrivits som ett slags Kristens resa i afrikansk mytologisk omgivning. Huvudpersonens följeslagare är inte realistiskt avbildade mänskor av kött och blod utan t ex deras kroppsdelar kan försvinna eller förvandlas.
Den fyrtio år yngre Ben Okris The Famished Road är väl det mest kända exemplet på att detta stilgrepp lever kvar och frodas i den nigerianska litteraturen – och i den västafrikanska.
Men hur många ordspråk och talesätt hos oss anspelar inte på liknande förvandlingar! De huvudlösa infall mänskor säges kunna få är bara ett exempel.
Det är så det känns när hon som hatar berövar en far hans barn. Det är så man kunde tänka sig att det känns att styckas levande. Smärtan är obeskrivlig, otrolig – liksom det hat som förorsakat den.
Ändå bör man tala om den och nämna den. Det hon gjort får inte upprepas. Det kommer att upprepas. Men det får inte! Kanske kan ett enda annat liknande brott förhindras om man inte tiger, kanske kan en annan Korsspindel, i Abeokuta i stället för Hitis, hindras från att begå sitt blodiga dåd. Nu, eller i en annan tid.