«

»

mar 15

Möten, virus och mänskor, del 1409

Lars Ahlin berättar i novellen ”Säg pappa, Madeleine!” om en ung man med ett öra.

Detta handikapp gör att han exempelvis noga ser till att i bussen sitta så, att det är hans enda öra som är synligt för de andra passagerarna. Jag kände en kvinna som led av samma sak. Hon hette Helena. Hon kunde dölja sitt handikapp med en yvig frisyr men det gjorde henne tillbakadragen och försiktig.

På en litteraturkurs skulle vi läsa och tolka våra favoritdikter i den svenska romantiken. Hon valde Noli me tangere av Snoilsky. Den börjar:

Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval
Att skrynklas ned af obekanta händer.
Min fantasi dig bjärta lekverk sänder,
Men känslans helgedom hålls aldrig fal.

Ett fnill jag känner har tatuerat devisen ”Noli turbare circulos meos” på armen. Kanske Helena, sedan sådant blev modernt, har samma ord på huden. Hennes skygghet förstärktes av att hon inte bara saknade ett öra, utan båda.

Men det heter att naturen kompenserar olika saknade egenskaper. Helena hade både fantasi och känsla. Vad gjorde det då att hon inte hade några öron? För övrigt hade hon inte heller någon näsa, panna eller ögon.

Om du ej misslynt strax mig ryggen vänder,
Kom i min park! Den är så mörk och sval.
Gå där bland blommor ifrån södra länder
Och se skulpturerna kring min portal!

Jag tror att hon tänkte på den kropp hon själv också saknade, när hon läste Snoilskys dikt. Det var den som var en eller flera skulpturer kring hennes portal. En okroppslig mänska är fri att göra sig vilken föreställning hon vill om sitt eget yttre.

Men öfver tröskeln skall jag dig ej föra.
Förstenad dörrvakt blott får äga öra
För skygga gäster utaf doft och ljus.

Det här var naturligtvis inte sådant som Helena själv berättade. Nej, jag fick veta det av en av hennes väninnor. Och kroppslös som hon var, var också väninnan det. Zazie var en låtsaskamrat.

Zazie är inte lika tillbakadragen utan det är lätt att samtala med henne. Det är många infall hon får under samtalet och hon drar sig inte för att berätta om dem.

Vi satt en gång på det café där jag alltid befinner mig. Zazie blev så ivrig att hon kom att berätta något om en granne som jag visste var en osanning. Det var inget nedsättande eller fult, det vara bara det att jag visste att det inte var sant utan en rätt grov överdrift. Och det talade jag om för Zazie.

Hon försvann! Hon försvann omedelbart och hon kom aldrig tillbaka.

Zazie är inte hennes riktiga namn. Det har jag tagit från en bok jag just håller på att läsa. Inte heller efternamnet Dufresne är hennes riktiga. Det är en förfranskning av det rumänska namnet Duţescu (ganska fantasilöst i mitt tycke men jag är dålig på rumänska).

Hur som helst var det synd om pojken i Ahlins novell. Samlingen utkom år 1944 och idag tror jag att plastikkirurger redan tidigt hade gett Olle ett nytt ytteröra.