Där finns en glasad inbalkning men i den är luften så inpyrd av svordomar, att jag inte kan sitta där. Dessutom röker de, vilket också skadar hjärtat.
Men där fanns en annan liten angränsande inbalkning som var helt tom – den var nämligen avsedd för rökare. Jag satte mig där och när jag betraktade männen bakom glaset, såg jag honom genast.
Det var Raskolnikov.
Jag har inte träffat honom tidigare men det finns ett porträtt på pärmen till den senaste upplagan av Brott och straff.
Han var mycket porträttlik. Långt hår, långt skägg, magert ansikte och djupt liggande ögon. Fast det var ovanligt varmt här i början av november, hade han en svart tröja, ovanpå den en svartvitrutig skjorta och därtill ännu en svart jacka.
Han sade ingenting åt någon men han rökte med ett munstycke, långa cigarretter. Jag försökte avgöra om Marmeladov satt i närheten, det är möjligt, men jag kunde inte avgöra vem av männen det var i så fall. (Hade Marmeladov lång, spetsig näsa och d:o haka?)
Ofta förde Raskolnikov sina långa fingrar mot halsen och jag antog att han betänkte straffet för det brott han ämnade begå. Men så hostade han skrällande och jag tror att det var hans krämpor som fick honom att trycka vänstra handen mot halsen och hjärtat. Hans hosta fick honom också att böja sig djupt framåt var gång.
Borde jag ha gett mig till känna? Ibland kastade Raskolnikov en flyktig blick åt mitt håll men tycktes inte känna igen mig. Och även om han läser bloggen regelbundet, vet han ju inte hur jag ser ut.
Mest väntade jag på att få se en glimt av Sonja men bland de yngre kvinnor som gick förbi, fanns det ingen som hade ens den ringaste likhet med henne.
Så jag gick. När jag passerade Raskolnikov, sade jag med låg röst: Ja vse snaju.
Han har en förunderlig självbehärskning. Bara en lätt förvåning, sedan tände han en ny cigarrett.