Han var verkligen burdus.
Intet under, därför, att hon brast i gråt och klagade. Han lyssnade och bad om ursäkt men det lät som om han egentligen inte förstod.
Hon låg i den tredje sängen i väntrummet och han var en ung läkare. En sådan där kortväxt och nyutexaminerad med svart, oljigt hår och glasögon med fyrkantigt sakliga, svarta bågar.
Han kan och bör naturligtvis försvaras. Denna natt var dejouren upptagen till bristningsgränsen och om samtalet hade upptecknats och djävulens egen advokat vikarierat som patientombudsman, hade han ändå ingenting funnit att anmärka på i texten. Han utförde undersökningen på rätt sätt. Han avfyrade de rätta frågorna. Han upplyste korrekt om skyldigheter och rättigheter.
Han hade bråttom. Men hon grät.
Bunden både av konventioner och av ett stativ på hjul, kunde jag inte trösta. Reste jag mig, sattes kräkreflexen igång. Höjde jag rösten för ett uppmuntrande tillrop, var resultatet detsamma.
Hon grät.
Av samtalet hade hennes krämpor framgått för alla närvarande, oavsiktligt men ofrånkomligt. Det var en tung plåga hon bar på och det var en ensam och tröstlös tillvaro hon lät ana.
Mera berättar jag inte förrän du lovat att trösta henne. Det måste du ju förstå, att läkaren gjorde sitt bästa men han hade så många andra att se till. Just den natten.