Sängen bredvid min upptogs av en stor karl, lång och mild. Också hans födelsedatum utbasunerades för alla men det är ovidkommande — här.
Det som väckte mitt intresse var hans ”haha” — jämför inlägg 1041, den 28 december — efter varje mening.
Vilken är hahats pragmatiska funktion? Ytligt förefaller det vara ett uttryck för glädje, ett skratt. Det kan naturligtvis också nyttjas ironiskt men i de två fall jag nämnt här är dess funktion uppenbarligen en annan.
Kvinna 1041 ville dölja sin förlägenhet. Och man 1058 ville kanske genast sätta stopp för varje tanke på att han eventuellt skulle härbärgera negativa känslor i sin svåra situation: otålighet, smärta eller annat dylikt. Nej, liggande på sjuklägret betedde han sig inte som de andra: förtvivlade, otåliga, irriterade stackare i avsaknad av den sinnesjämvikt han besatt.
Haha!
Men han hade ont. Och därför blev hans konversation med vårdare och de sällsynta läkarna intressant. Meningarna var till en början korta och koncisa. ”Det gör ont i hjärtat, haha.” — ”Jag tar Hjärtopex tre gånger om dagen, haha.” — ”Nej, jag behöver ingen sjukledighet, haha.”
Meningarna blev efterhand allt längre, vred sig stilla mot jämmer och klagan. Smärtorna tilltog i takt med att natten framskred och vårdarnas besök vid sängens rand blev sällsyntare. Och till slut låg också han och jämrade sig stilla men hörbart.
Så, oväntat, bröts nattens stillhet av hans högljudda snarkningar. Och vid tvåtiden på morgonnatten kom en läkare och lät honom återvända hem — efter en liten provpromenad, innefattande trappor.
Nu hoppas jag verkligen att han VRÅLAR där hemma eller åtminstone på vägen dit!
Mig föreföll det vara ett i revbensburen alltför länge inspärrat primalskri som gav honom alla symptomen. Fast jag är ju ingen läkare, haha.