Den som varit i Nifelhem, har kanske sett konstigt klädda mänskor där – så lär ju på den platsen ”fattiga gå med en kungaring dold under vardagens kappa”, hävdar Oscar Levertin.
På sjukhus ser man folk gå med osynliga kläder under pyjamas och morgonrock. Som nu den lille mannen i sängen längst bort. Det är uppenbart för alla att han i själva verket och till sitt innersta väsen bär en grå kostym.
Han är på den äldre sidan men pensionerad kan han ju inte vara. Han ser ut som om han ännu hade två och ett halvt år till ålderspensionen. Han har ett kortklippt hår i just den grå nyans som inger förtroende i finanskretsar. Han kan vara – eller kunde ha varit – direktör för en liten bankfilial men sådana finns kanske inte längre? Det är inte otroligt att han i början av sin karriär i banken körde omkring i en mörkröd Ford Taunus men sådant kan jag naturligtvis inte ha någon verklig kunskap om. Den kunde som registernummer ha haft CPI-117, TIU-959 eller FJJ-340. Det kan jag ju inte heller veta. Det är bara hans utseende som antyder det.
Hans steg i sjukhuskorridoren är korta och korrekta. Han möter inte självmant någons blickar men om han av någon anledning hejdas med ett tillrop, stannar han, vänder sig mot interlokutören och bugar artigt och lätt. Då böjer han inte nacken utan närmast ryggen, en liten men märkbar aning.
Och naturligtvis ser sjukhusmunderingen inte malplacerad ut när han bär upp den. Utan han för sig exakt på det sätt som förväntas. Pratsam är han inte men förtroendeingivande. Jag tror att han mycket vänligt skulle avböja min ansökan om kredit för inköp av en begagnad minkfarm. Han skulle kort och i sammanfattning ge mig de rätta motiveringarna med hänvisning till det allmänna ekonomiska läget och han skulle på sin höjd antyda att jag är en riskfaktor.
Denna antydan skulle då inte framföras på ett sårande sätt eller på något sätt som kunde förstås som en anklagelse för att jag levat utan disposition, utan genom att hans diskreta val av passiva verbformer för ett ögonblick inbjuder mig att själv betrakta ärendet ur kreditanstaltens synvinkel.
Sitter han också i församlingsrådet? Kanske då hellre i kyrkofullmäktige, de fattar besluten i monetära angelägenheter. Om det är en samfällighet med över tvåtusen medlemmar, är han kanske inte ordförande utan viceordförande där. De främsta platserna tar kommunalpolitikerna hand om.
Men vad gör han här? Hur kunde han insjukna i en oplanerad krämpa före lagstadgad pensionsålder? Jag ser honom inbegripen i ett lågmält samtal med en läkare.
Mänskan är en gåta och vi vet så litet om varandra.
Det vore inte korrekt att lyssna.