Det var ännu långt till hållplatsen och jag satte mig att vila på den svarta metallbänken utanför Shellstationen. Jag tänkte av någon anledning på bloggen – varför har den ordet ’möten’ i rubriken då jag mest bara sanningsenligt redogör för vad jag själv sett och erfarit?
Som igår då jag berättade om den lilla man jag iakttagit men aldrig ens bytt ett ord med.
En äldre kvinna kom och tog för sig av de sponsorerade plastpåsar som vissa firmor gratis ställer till hundägarnas förfogande. De fanns uppsatta bredvid bänken. Hon konstaterade tacksamt att en rulle kostar 2,50 euro i affären och att de verkligen behövs.
– Fast händelserna i Ukraina har gjort att det inte skrivs så mycket nu om vad hundarna lämnat efter sig på trottoaren och stranden.
– Ja, sade jag, jag kommer just från stranden men där är det mest kanadagässen…
Hon var en äldre, liten kvinna. När hon log, syntes en lucka i tandraden. Hon talade om molnen: se, hur vackra de är idag!
Och jag berättade att jag gått ut för att beundra aftonrodnaden föregående kväll. Hon talade om lövens färger, om höstens klarhet, om mänskornas oförmåga att se skönheten i naturen.
Min buss kom och körde förbi. Det kommer alltid nya bussar men mänskor möter man sällan.
Denna kvinna hade många krämpor och sjukdomar, hon sade att hon ensam kunde utgöra en lärobok i medicin. Men vi är inte här för att klaga, det finns en mening med mänskors liv och även med lidandet.
Vi talade länge – samtalade. Bussarna gick med en timmes mellanrum men inte heller den följande tog jag. Av omständigheterna slöt jag mig till att vi knappast någonsin skulle träffas igen. Hon bodde ju på en annan ort, hon var gammal och sjuk, inte ens hennes namn frågade jag efter.
Men nu hade jag mött en mänska.