En hare på fria tassar överlöper dagligen den avgränsade yta av jorden, invid vilken jag bor.
Om det är en bofast hare, vet jag inte. Kanske är den verkligen upptagen i mantalslängden hos någon skogens haradsskrivare, kanske har harar harstädes befolkningsregister, det kan vi inte veta. Jag hade en modersmålslärarinna som skrev dikter – i en av dem förmodade hon att en hare, om den var mycket gammal, förmådde fatta Gud. I så fall och i jämförelse är ju detta med folkbokföringen jordnötter.
Nå, det tror inte jag. Men hon från Filippinerna sade: ”O!”
”O”, sade hon, ”det skulle inte kunna hända där hemma. Innan kvällen skulle den fria haren förekomma i form av stek på något middagsbord.”
Kanske kommer den dagen åter också till oss. Kanske vi åter tvingas till naturahushållning. Kanske måste vi då nogsammare ta vara på håvorna i naturen.
Om den hare jag ser är mycket gammal, kanske den är i stånd att anställa reflektioner över detta.
Huru smaka mås och kråka? Rätt anrättade och kryddade.