Här bor det gamla Helsingfors.
Våningshusen är inte höga men gedigna, rummen är stora och det är högt i tak. Intill köken finns ett litet tjänarinnerum.
Hon som bor här är mycket gammal nu och med åldern följer de vanliga begränsningarna i rörelseförmågan. Men gatan heter Idrottsgatan.
När jag vandrar förbi Stadion förundras jag över att man till den grad låtit sig förfinskas. Fastän lagen påbjuder tvåspråkighet i officiell skyltning, ignoreras detta allmänt. Och ingen ingriper. Sällan påtalas dessa övergrepp mot minoriteten i offentligheten, som tycks ha annat att syssla med. Diskriminerade minoriteter upptar intresset… det vill säga, minoriteter bosatta i andra länder.
Då åker Lappfjärd förbi!
Så står det på bussen. Längre fram står många bussar parkerade. Det är Vörå, det är Oravais och Maxmo, det är Kimito och Närpes… och det surrar i luften av ärans och hjältarnas språk.
Han som inte på länge kunnat förmå sig att följa finländska medier, tänker: det måste vara Stafettkarnevalen!
En gång i året, det är inte mycket. Men det är dock en gång.