Någon författare sade att det är med böcker som med barn, de far ut i världen och återkommer efter att ha åstadkommit sådant man inte väntat sig.
Med predikningar förhåller det sig på enahanda sätt.
Jag körde runt två gamla, gamla bekantskaper i environgerna under gånget veckoslut. Vi har inte umgåtts på mycket länge. Och under färden underhöll de mig med ordagranna citat av vad jag sagt för flera decennier sedan…
Sådant preskriberas aldrig. Vissa formuleringar som fastnat i deras minne hade jag totalt glömt bort att jag sagt. Andra skulle jag inte uttrycka lika idag. Men i sak står jag fast vid allt.
Det finns ord vi aldrig glömmer. Ett äktenskap, en hustrus ”ja” vid altaret – det tror man på och bevarar i hjärtat. Inte bara ens eget väl utan också de gemensamma barnens liv är beroende av detta korta ord.
Hur hon ändå kan hata!