Det finns böcker man kan känna igen sig i. (Och betydelsefull för självförståelsen är då särskilt de avsnitt där man inte känner igen sig.)
Som nu Der Sonntag, an dem ich Weltmeister wurde av Friedrich Christian Delius.
Boken är självbiografisk och handlar om en 11-årig pojkes upplevelser den 4 juli 1954, den dag då Tyskland vann VM i fotboll. Finland har som bekant aldrig vunnit VM i fotboll men för en idrottsintresserad pojke finns det alltid andra begivenheter att följa och minnas.
Exempelvis det världsrekord i löpning som en finländare satte den 17 juli 1968, då jag med min far var på besök hos min farbror.
Bokens pojke är prästson, det är söndag och han lever i en tillvaro som bestäms och inrutas av detta faktum. Men han har fått lov att lyssna till finalen mellan Tyskland och Ungern på radio. (Att han frågar sig om han därmed eventuellt gör sig skyldig till en synd, är något jag däremot aldrig skulle ha haft en tanke på framför TV:n i Oravais.)
Men när pojken efter Tysklands seger går ut på torget och den ena efter andra av hans vänner samlas där, är han den lyckligaste av alla, ja, måhända rentav sällare än Tysklands målgörare – ”der Glücklichste von allen, glücklicher vielleicht als Werner Liebrich oder Fritz Walter“.
Jouko Kuhas prestation var mycket betydelsefull också för många av mina klasskamrater.
Aldrig mera blir jag ung. Och när Jukka Keskisalo sedermera blev europamästare på samma distans i Göteborg år 2006 – än sen då?