Strandpromenaden går också längs välansade gräsmattor och på sådana har kanadagäss och vitkindade gäss blivit en ny landsplåga i parker och vid stränder. Deras avföring är riklig, om än inte illaluktande som hundarnas, och detta tilltalar inte strandfolket. Vitkindade gäss får inte jagas.
Så kommer jag att bli indragen på ett hörn i en för mig ny verksamhet: gässfördrivning. Man har försökt med ett lågt staket, det hjälpte inte. Man försöker med att avfyra lösa skott – fåglarna skingras men återvänder snabbt.
Nu prövas en ny metod. Svanar har visat sig ha en avskräckande effekt på gässen och ett uppstoppat exemplar ställs ut på stranden. Men gässen genomskådar bluffen. De håller sig på ett visst respektfullt avstånd från attrappen men någon större verkan har den inte.
Kampen är förlorad.
P.S. I detta skede tillkallar arbetarna på stranden stadens chefsetolog. Han anländer snabbt till platsen och viskar något där ett ytteröra kunde tänkas sitta på en av de största fåglarna. En stark oro sprider sig genast i flocken och efter en stund lyfter samtliga och flyger bort, bara enstaka fjädrar virvlar kring i luften.
Vad sade han?
Han berättar för mig vad han viskade: att han har för avsikt att göra gässen till huvudagerande i en naturblogg som blandar fakta och fiktiva element.
Fåglar är ärliga naturvarelser och de hyser en stark, instinktiv motvilja mot osanna och tillrättalagda skildringar.