I veckan bevistade jag en obehaglig tillställning. Den var dessutom avgiftsbelagd och hon som betalade avsåg inbjudan som en vänlighet, en avkopplande avslutning på ett gemensamt arbetsprojekt.
Det var trångt. Det var tråkigt. Det var stökigt och högljutt.
I den mån samtal var möjligt, bestod det till den övervägande delen av hennes förmaningar och uppmaningar. Det skulle vara bättre – för mig själv, alltså – om jag bodde någon annanstans. Jag borde besöka de och de evenemangen. En annan bil och andra färdsätt vore förmånligare för mig.
Hon hörde till den andra typen. De dominerande, de som vet bäst. I ondskans menageri – jag talar nu om förutsättningen för mellanmänsklig ondska – tycker jag mig allt som oftast finna henne bland kommunala och statliga tjänstemän inom social- och hälsovårdssektorn, även inom skolvärlden.
De vet bäst hur du skall leva. De vet bäst hur du skall uppfostra dina barn. Och när de tar dem från dig med våld, är det för ditt eget bästa.
Korsspindeln lierade sig med dessa monster. Är man utan ryggrad och eget samvete, är det enklast så.