–Men lägg nu av!
Som bekant är tankebubblor osynliga i verkligheten. Men även om mannen som för ordet skulle ha skäl att ifrågasätta mina förståndsgåvor, finns det inga skäl att anta att min kamrat i uppgiften skulle lida av samma lyte. Han talar till oss båda.
Vi vet varför vi kom, varför vi träffade honom och vad vi skall göra. Nu är det en enkel praktisk angelägenhet som skall avklaras innan vi kan sätta igång.
Och om denna sak orerar mannen i oändlighet. Han utbreder sig om uppgiftens art och natur, han går in på dess historia och dess legala förutsättningar, han talar om sitt eget ansvar och han skulle säkert också ha berört de filosofiska implikationerna, om hans intellektuella kapacitet räckt därtill.
Så försvinner han till slut i en mycket stor, mycket ny och mycket dyr bil. Han är på väg till sitt mycket stora, mycket nya och mycket dyra hus. (Jag tvingades uppsöka det senare.)
Girigheten är ofta förknippad med stor dryghet och självbelåtenhet. Varför? De giriga är behäftade med en själslig defekt som gör att de inte förstår och inte känner igen sin sjukdom. De tror att deras välbärgade ställning är beviset för deras överlägsenhet och att denna överlägsenhet är det enda mål en mänska kan och bör sträva efter.
Jesus berättar om den rika kornbonden som samlat ladorna fulla och nu vill njuta livets goda: ”Men Gud sade till honom: ’Du dåre, i denna natt skall din själ utkrävas av dig; vem skall då få vad du har samlat i förråd?’” (Luk. 12:20)
Vad vill jag säga med allt detta? Jo, att min arbetskamrat är kornbondens raka motsats, en av de de stormrika inför Gud. Han ”har stora öron” var en annan persons omdöme om honom, han hör och han uppfattar vad han hör, han förstår, han har medlidande och samvete och han handlar efter detta också om den egna bekvämligheten ibland måste tillbakasättas.
Hur annorlunda skulle allt inte vara om hon som denna blogg handlar om hade hans sinnelag!