-Förintelsen är ingenting i jämförelse med det! sade en av dem jag talade med idag.
Jag kunde inte annat än hålla med honom. Ett systematiskt dödande, där man mobiliserat stora resurser ifråga om teknologi och kunnande, och det får fortgå i stater som kallar sig civiliserade. Offrens antal är mångdubbelt större än det antal judar som dödades då, hur man än räknar.
-Och en minister som vågar protestera, blir förföljd i och av medierna, sekunderar min andra samtalspartner. En präst som visar en film om vad som egentligen sker, prickas av domkapitlet och får anmärkningar för att han talar sanning!
Vad är det som gör oss så blinda?
De som har satt aborterna i system är ofta samvetsömma, mycket samvetsömma – när det gäller andra frågor. De som kallar det ”kvinnans rätt” att döda sina barn, de har ingenting till övers för barnets rätt! Eller fädernas.
Ja, så går deras samtal.
Men jag har sett på nära, alltför nära, håll hur den största ondskan och det största hatet får passera opåtalade. Socialarbetare och medicinsk personal tänker i flock och handlar i flock och modet för idag på det ideologiska planet är att man skall blunda för dessa massmord. Man skall också blunda för sådan misshandel av barn som är tillåten av lag och paragrafer. Socialarbetare, som annars ter sig friska och beter sig normalt i umgänget med andra mänskor, kan bakom sitt skrivbord och på tjänstetid oberörda demonstrera en sadistisk grymhet om det bara finns en Paragraf som hjälper dem att splittra en familj med levande medlemmar.
Jag måste vidare, jag hinner inte följa med de två männens fortsatta diskussion. De skall delta i ett informationstillfälle om arbetet mot massmordet. Bilderna som visas där är barnförbjudna. Några modiga kvinnor offrar tid och pengar på att sätta stopp för vansinnet.
Vad kommer man att tänka om oss i en framtid då skygglapparna fallit? Kommer de någonsin att falla?