Man har ibland i det gamla Atens politiska teori och även i modernare samhällsekonomisk delat in allt folket i två grupper – närande och tärande. Ibland nämndes i Aten även den ”värande” gruppen, dvs. väktarna som upprätthåller ordningen och beskyddar det samhälle där arbetare och överklass verkar.
Jag skulle lägga till en fjärde kategori, nämligen de svärande. De upprätthåller visserligen ingen specifik funktion i samhället men deras närvaro är så pregnant att man inte heller helt kan ignorera dem.
Värst är denna osed i västra Nyland, exempelvis i Karis. Vad beror den på? De flesta vuxna svärare reagerar instinktivt på om barnen använder samma kraftuttryck som de själva: de är alltså medvetna om att deras beteende är icke-önskvärt, förkastligt.
Förbudet mot svordomar finns i andra budet: ”Du skall icke missbruka din Guds namn.” En avledning är detta är förbudet att anropa djävulen.
Nu mötte jag en man vars svärande var så ingrott i hans sinne att han inte kunde låta bli. Eftersom förbindelsen mellan tanke- och talcentrum hos honom tydligen inte var försedd med några censurinstanser, hamnade han i den olyckliga situationen att han inför mig såg sig tvungen att ursäkta sig för vart och vartannat ord han uttalade.
Att något ”halkar ur en” är ett talesätt som nästan tog konkret gestalt i hans fall – man liksom såg hur orden av misstag trillade ut på gatan och vidare ner i rännstenen.
Hans ursäkter var allvarliga. Han märkte orden först när de redan var uttalade och han ångrade dem.
Men Luther säger i sin förklaring till andra budet bl.a.: ”Ty Guds namn kan man icke missbruka värre än när man brukar det till lögn och bedrägeri. Detta må nu anses som den enklaste och närmast till hands liggande mening i detta bud.”
Jag vet inte om hon som hatar numera begagnar kraftuttryck – tidigare, som kristen, gjorde hon det vanligen inte. Men hennes mened och hennes medvetna fasthållande vid den över- eller snarare underträffar alla de svordomar den olycklige mannen jag nämnde ovan kom att yttra.
För han ångrade sig. Han blev också förlåten av mänskor och därför även av Gud, som till sin församling överlåtit befogenheten att lösa från synd och skuld.