Jag fick ett tackbrev.
Det var inte något stort jag gjort men jag nämner det för att det åter var ett bevis på hjärtats bildning hos J. (se 15 maj). Tackandet är ett märkligt performativ som inte kostar pengar men sprider välbehag.
Hon som jag sedan mötte vid bokpresentationen i Åggelby har gett ut en hel samling av tackbrev. Det är korta, egenhändigt illustrerade skrivelser riktade till dem som haft betydelse i hennes liv genom det de varit eller gjort.
Målmedveten och systematisk tacksamhet präglar hennes i övrigt oregelbundna konstnärsliv.
Kunde man göra en tackblogg?
Till vilka mänskor riktar sig spontant min tacksamhet? Svaret är överraskande. Det finns nämligen ingen logisk motivering för det urval som stiger upp i sinnet. Det är vissa, bestämda släktingar, vänner, kamrater, kolleger, lärare. Det betyder inte att andra möten nödvändigt har varit mindre hjärtliga, varma, lärorika osv. Dessa mänskor jag tänker på har inte varit de ”godaste” jag mött, i vedertagen mening.
Men så finns det de kring vilka det står en krets av död och svart mark. De har tagit långt mera än de gett. En tog allt och gav ingenting.
”Jag vill tacka livet” är en populär sång.
Jag vill tacka döden. Nej, inte döden, men det faktum att saknaden efter barnen, och sorgen, och tårarna, verkligen en gång skall upphöra.