«

»

Sep 10

Möten och mänskor, del 052

Tvenne präster sutto vid bordet intill mitt.

Den yngre var ett nytt ansikte i stan. Fraser från deras samtal fladdrade över till mig i brisen och jag hörde ett nytt ord: ”kirkkoherraputki.”

Kyrkoherderöret. Och med detta avsåg d.y. ett ‘rör’ som likt ‘pensionsröret’ (eläkeputki) leder fram till en eftertraktad förmån. Det var nämligen karriär och annat världsligt Ordets tjänare samtalade om. Så var det också indiansommar och platsen var en uteservering på trottoaren.

Jag mindes.

Det var mitt första prästerliga förordnande och jag förrättade en jordfästning och efteråt hölls en minnesstund. Bland de sörjande fanns en munter professor i naturvetenskaperna, numera avliden.

Han inlät sig på ett samtal med mig och han höll sig ävenså, sin profession likmätigt, till det jordiska. Han skämtade om den unge prästens karriär och möjligheter till befordran. Det var både kyrkoherderöret och särskilt proströret han betonade.

Ju muntrare han själv blev, desto mera beklämd jag. Hur kunde jag berätta för honom att det som väntade mig inte var någon välvilja från biskop och domkapitel och dem som makten haver? Hur kunde jag tala om för denne agnostiker att kyrkans tillstånd är sådant, att den som tror på Bibeln och den lutherska bekännelsen och håller fast vid dem, enbart har repressalier att vänta och i bästa fall en ensam tjänstgöring någonstans långt från Egyptens och Borgås köttgrytor – och utan kollegial gemenskap?

Ja, jag blev allt mera beklämd men han var glad, gemytlig och skämtsam. Vad jag då lyckligtvis inte visste var att jag i mina tankar den gången var alltför optimistisk.

Jag skulle en gång drabbas av den värsta olycka man kan råka ut för på jorden.

Men felet var inte hans, inte domkapitlets, inte en gång biskopens. Det skulle komma ett edsbrott och ett svek av en omfattning som jag inte kunde föreställa mig då.