Med tanke på inlägget den 19 augusti: jag oroas av en mening vid läsandet av Kirsi Poutanens Villonin puutarha: ”Jos luovumme kellosta, siis tarkoitan että todella / luovumme kellosta, kohtaamisemme järjestävät itse itsensä.” (s 88)
Äger detta uppgivande rum i drömmen? Inte bara i den meningen att vår uppfattning av tiden relativiseras utan så att alla tidmätningens parafernalier mistar sitt grepp om oss. Jäktet, tvången, tidspressen, javisst, men ännu mera — allt det som vi mäter som en funktion av tiden, bland dessa också ekonomisk framgång och popularitet.
Kanske menar jag det som Nils Ferlin menar:
Det är som jag skulle ha glömt någonting,
någonting men jag vet inte vad,
och jag vandrar så underligt tveksam omkring
genom vårgrönt och fallande blad.
Det är som jag skulle ha drömt någonting
någonting som är mera än jag
men jag vet inte alls och vad talar väl för
att jag kommer ihåg det en dag?
Med något större visshet menar jag det som Johannes Edfelt menar (i Syrinx):
Ensam bland skuggor. — Och skymningens visa
virar sin mörkblå girland kring de sköna
träden, vars lövverk och grenar prisa
daggens föryngrande kraft som de röna.
Drängtjänstens svett fördunstad! I väster
avtynar dagsverkets gorm som en dyning.
— Hackspetten tystnar. Paus och semester
omsveper pannan . . . Och timmar till gryning . . .
Vildvinet fläktar svagt kring verandan . . .
Drömlikt i lindalléer rulla
barndomens droskor — som hölle de andan,
åren, de glidande, hemlighetsfulla . . .
Det finns möten som är drömska. ”När HERREN åter upprättade Sion, då voro vi såsom drömmande. Då blev vår mun uppfylld med löje och vår tunga med jubel; då sade man bland hedningarna: ”HERREN har gjort stora ting med dem”.” (Ps. 126)
I drömmen möter jag allt oftare alla dem och allt det som ondskan tog ifrån mig och befinner mig där usurpatorn nu härskar. ”Era unga män skall se syner, och era gamla män skall ha drömmar.” (Apg. 2:27)
Drömmen är en förberedelse för det som kommer, själens sätt att befria sig ur klockornas och tideräkningens strupgrepp. Drömmen låter oss förstå att vi äntligen är mogna för något vi länge tvekat och ängslats inför – en återkomst, ett återseende.