Vitt var hennes ansikte, vitt hennes hår också.
Länge hade hon legat i sjukhussängen här på långvårdsavdelningen.
Hennes tidlösa väntan – hennes väntanslösa tid – var fortsättningen på tankarna om drömmen i det föregående.
Hon låg stilla, som livlös, men orden var tydliga fastän svaga. Hon drömde. Hon talade om sin bortgångne make och hon berättade vad hon drömde om, om ett sund i Åbolands skärgård, om båten som låg uppdragen på stranden.
I det genomskinligt klara vattnet rörde sig fisk, mängder av fisk, fiskar i alla regnbågens färger.
Det blev klart för mig av hennes ord att strömmen var den som skiljer livet och döden åt. Hon var nära bägge stränderna. Hon visste också att detta bara är en mänskornas bristfälliga bild. Hon visste att döden inte är en flod eller något vatten och att ingen färjkarl finns som för oss över, mot betalning eller utan.
Båten vid stranden var inte heller en symbol för det ena eller det andra, den var bara en båt: deras båt, uppdragen på deras strand. Hon förtröstade på Jesus Kristus ensam.
Hon talade om medicinerna hon fick, piller i många färger och former, och de var fiskarna. Kanske deras brokighet också avspeglade det korta fyrverkeri de orsakade i hennes organism, de gjorde henne inte bättre, de åstadkom bara kortvariga och obestämda kroppsliga förnimmelser.
Fiskarna – de var därför också minnen, möten, mänskor, ett långt livs många brokigt skiftande händelser som fick färg av hennes långa ensamhet och väntan.
Är hon redan hemma, nu i denna stund? Det vet jag inte. Men ett sådant möte fråntar döden dess skräckinjagande anblick också för besökaren vid sjukbädden. ”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” (1 Kor. 15:55)
Men hurdan måste inte väntan vara för henne som hatar!