Men sedan HERRENS Ande hade vikit ifrån Saul, kvaldes han av en ond ande från HERREN. — När nu anden från Gud kom över Saul, tog David harpan och spelade; då kände Saul lindring, och det blev bättre med honom, och den onde anden vek ifrån honom. (1 Sam. 16)
Mannen på bänken bredvid mig förefaller att inte se mig. Ändå är det till mig han talar.
Blicken bakom solglasögonen riktas stundom mot öarna ute på fjärden, stundom följer de en myras gång på gången, stundom sveper de sökande över gräset.
Han berättar om den ångest som kväljer honom och om hur han finner lindring genom musiken. Nu är jag inte insatt i finsk populärmusik och kan inte minnas vilka ”låtar” han nämner – men det är högljudd musik, det är huvudsaken.
Med hörlurar på huvudet kan han finna lindring dygnet runt utan att störa någon granne i den hyreslägenhet han bebor.
Jag minns också en annan granne, en tillfällig, i en studiebostad. När en viss återkommande händelse i hans liv närmade sig, tilltog hans oro. Jag märkte det genom att han började vandra omkring i det hus där vi bodde, också nattetid, och den musik han ibland spelade blev högljudd och störande. Och hans uppsyn blev allt olyckligare.
Det finns en ungersk melodi som är en gemensam nämnare för flera självmord. De som lyssnat till den har gripits av ett vemod så starkt att det drivit dem till beslutet att ta sig själva av daga.
(För den som är mystiskt lagd vill jag påpeka att exemplets makt är stor och att orsaksrelationen kan gå i båda riktningarna: den som redan planerat ett självmord och får höra talas om detta stycke kan också antas vilja lyssna till det.)
Jag hör också musiken. Den lockar inte till döden för egen hand men den får mig att glädjas över att döden kommer närmare. Den som drabbats av Korsspindelns ondska och svek, den som förlorat sina barn, han vill ju Hem – bara Hem.
I bröder, än jag går som en bland er, men ren mot slag som smekning med afskedsstundens gåtfullhet jag ler. Jag har gjort upp min räkning. Blott starkare förnimmer jag hvar dag den manande musik, som eko är af kvällens böljeslag emot min hemös vik. Jag drömmer lutad öfver skeppets toft. I skum delfiner skalkas, än syns ej ön, men luftens mandeldoft förtäljer, att jag nalkas.
(Ur Oscar Levertin: Ithaka).
Nu ser han ut över havet igen. Vad han erfarit, vet jag inte. Men jag hoppas att också han ser delfinerna.