Utanför Idrottshuset i Berghäll slår sig en man av (det vi av ekonomiska skäl brukar kalla) arabisk extraktion ner på spårvagnshållplatsens bänk. Han sitter mitt emot min och jag kan förbluffad följa hans samtal i mobiltelefonen.
De stora och vilda gester som ledsagar hans inlevelsefulla tal kan nämligen inte ses av den person han talar med. Vad tjänar de då till? De är för hans samtalspartner lika överflödiga som hans högljudda tal är obegripligt för mig.
Om detta ger anledning till pessimistiska reflektioner om mänskors möjlighet att göra sig förstådda för varandra, förbyts de snabbt i en omvänd förundran. Kommen till Universitetsbiblioteket ser jag en ung kvinna sitta vid sin bärbara. Hon ser på skärmen, hennes intresse vaknar — och plötsligt är där den storrutiga, stående kvinnan i Juho Rissanens målning Hos spåkvinnan.
Och nu förstår jag, i någon mening, bättre än ord kunde uttrycka vilket budskap som just förmedlats till henne på skärmen.
Så kan också Korsspindelns högfärdiga och hårdhjärtade tystnad med isande klarhet förmedla hennes budskap: så mycket kan en mor hata sina barn, så obekymrat kan hon leva vidare med sitt hat, sitt svek och sin mened.
Kan hon också dö med dem?