«

»

Jun 26

Möten och mänskor, del 014

I en korsning på motionsslingan möter jag en joggande kvinna.

Hon stannar för att byta några ord.

Stannar?

Det är som om hon var en bil på tomgång. Medan hon vänligt leende pratar om vädret – fortsätter hon att jogga på stället!

Och jag som kommit vandrande i normal takt, blir allt mera nervös. Hon märker ingenting. Hon är glad och avspänd och trivs med tillvaron.

För mig ter sig situationen allt mera underlig. Kan hon inte stanna? Lider hon av tvångstankar? Finns det något diagnostiserat syndrom som…

Nej, hon är hälsan själv. Jag försöker omedvetet förkorta samtalet. Det känns som om jag hindrade och störde henne… till slut antyder jag det också.

Nej, nej, hon har ingen brådska, försäkrar hon.

Och joggar vidare på stället. Samtidigt som hon tar sig tid till ett långt samtal.

Till sist skiljs vi i alla fall åt och hon fortsätter, urbilden av fysisk och psykisk hälsa. Men jag har blivit oroad och jäktad och plötsligt fått en känsla av att jag borde skynda på stegen.

Litet senare, i bilen, ser jag en fotgängare stå och jogga på stället på samma sätt vid rött ljus.

Då inser jag vad det betyder att vara i otakt med tiden. Jag är gammal.