Requiem for a nun åsidosätter alla enhetskrav på tid, rum och handling i berättarteknisk mening och laborerar tom. med olika genrer – drama och roman blandas. ”Nunnan” Nancy vill göra bot och bättring vilket skildras med långa inre monologer – vi hör här hur hor har bedrivits av denna fängslade prostituerade kvinna.
Det är kanske så vårt minne fungerar. Åtminstone är det så ett motvilligt minne fungerar. Fragment av det gångna, minnesbilder som kanske är falska, kanske inte, blandas med tredje persons förment faktiska skildring liksom en antikgrekisk kör i flera av Faulkners verk.
Vad är det som ger vår upplevelse av verkligheten enhet? Tidspsykologin vet berätta att vår hjärna i efterhand förmår korrigera våra uppskattningar, att vi ibland uppfattar och registrerar skeenden på millisekundnivån redan innan de objektivt äger rum och att tidens relativitet är ett fysiologiskt mätbart begrepp när den ”står stilla”, i de intensiva ögonblicken.
Faulkners långa inre monologer pekar bakåt till – vem då? Nej, inte James Joyce utan en större författare som är okänd i Sverige, Volter Kilpi.
Alastalon salissa är inte fragmentarisk – tvärtom! – men outhärdlig på det motsatta viset, där oemotståndlighet är ordets synonym. Och medvetandeströmmens teknik förutsätter antagligen dess motpol i litteraturhistorien.
Varför gick det som det gick? Svaret är naturligtvis att det är som det är, därför att det blev som det blev. Denna enkla lösning tillfredsställer inte ältarnas samfund. När Jesus säger att sanningen skall göra oss fria, avser Han nåden – hatets och de förvridna, förtätade minnenas motpol.