Den första vuxenroman jag läste var Flugornas herre av William Golding.
Det var ett misstag. Bibliotekarien, en sträng äldre gråhårsman, var noga med att barn inte lånade böcker från vuxenavdelningen. Den var avskild från den tillåtna barnavdelningen med en vägg och just där fanns lånedisken där han antecknade låntagarens nummer och stämplade korten. Möjligen tilläts vi snabbt vandra förbi romanhyllorna till idrottsavdelningen för att hämta en eller annan sportbok. Hur denna lapsus nu skedde, minns jag inte.
Men jag trodde att Flugornas herre var en äventyrsbok i stil med Vi fem – en grupp engelska skolpojkar i åldern 6 till 12 har strandsatts på en öde ö efter en flygkrasch, utan vuxna övervakare.
Jag var tillräckligt gammal för att förstå handlingen men inte så gammal att jag skulle ha oroats över måttan av innehållet, av symbolik och dolda anspelningar och allt vad Golding vill avslöja om mänsklig ondska. Jag fick bara konstatera att alla brittiska författare inte skriver lika idylliskt som Enid Blyton.
Pojkarna delas snabbt in i två läger, dödsfall och mord följer. Homo homini lupus, också bland vargungar.
Men naturligtvis går tankarna idag till mina egna barn och hatets ö, inte i Indiska oceanen, utan i Finska viken. Också där har hon som hatar begått vad som är värre än mord – att rycka levande barn ur faderns armar.