«

»

feb 19

1982: Gabriel García Márquez

Magisk realism har man kallat den skrivstil som García Márquez företräder, liksom många andra latinamerikanska författare – till en del också den här tidigare avhandlade Mario Vargas Llosa (22/1) men mera utpräglat Jorge Luis Borges och Alejo Carpentier. Och varför kunde man inte också kalla en del afrikanska författare magiska realister, ss. nigerianerna Amos Tutuola och Ben Okri?

Det är nämligen fråga om en realism där verkligheten innefattar också exempelvis de avlidna och deras andar eller vad man vill kalla dem. Förenklat kunde man kalla en vanlig, allnattlig dröm magiskt realistisk, om där blandas realistiska och fantastiska element och om redan döda uppträder där.

García Marquez’ skrivande tar sin utgångspunkt i det reellt existerande hus där han bodde sina första och formbara år. Hans mormor talade och umgicks där med de avlidna.

I El otoño del patriarca möter vi en gammal diktator som är ensam i sitt palats och förlorar sig både i sina minnen och i palatsets korridorer. Den magiska realismen och Márquez’ produktion har sydamerikansk politik som förutsättning med dess många kupper och statsvälvningar med ty åtföljande diktatoriska styren.

”Vivir en la casa presidencial es como estar a toda hora con la luz prendida”, det är kanske en sydamerikansk variant av talesättet ”pappilan seinät ovat lasia”. Men romanen gäller inte bara den relativt begränsade skaran åldrande statsöverhuvuden och deras själsliv utan envar.

Vi irrar alla omkring i minnets labyrinter. Hon som hatar för att fly sig själv och samvetets krav – men vart skall hon fly? Varje rum, varje vägg och tak och varje golvyta har hon rövat till sig med blodig orätt och med svek.