«

»

Feb 17

1984: Jaroslav Seifert

Jaroslav Seifert  är en poet som förlorar mycket på att översättas. Han är en ordkonstnär som briljerar också med satsens musikaliska egenskaper. Därför klingar hans dikter också mycket oskönt i svensk översättning. (Harry Järv, en av översättarna, var en briljant kännare av tjeckisk litteratur, men hans poetiska talanger räcker inte till.) Det finns väl ingen lösning på detta dilemma, så fick ju inte heller exempelvis Eino Leino någonsin priset. Kunskaperna i finska räckte inte till hos Akademiens ledamöter. (Och av någon anledning – stadgarna utgör inget hinder – har man ju aldrig valt in en svenskspråkig finländsk medborgare.)

Men Seifert var en balanskonstnär också i politiken. Han var inte kraftigt partipolitiskt engagerad men tog dock ställning för dissidenterna och Charta 77 – utan att drabbas av lika svåra förföljelser från makthavarnas sida som kollegerna drabbades av. Kanske var det hans stora popularitet som förhindrade detta. Exempelvis Václav Havels produktion var mera ”elitistisk”, som termen brukar lyda för de poeter som vill vara upp till datum.

Ja, Jaroslav Seifert var musik- och poesiälskare, livsnjutare. Och går det inte att översätta hans milt melankoliska sista dikter till svenska, finns det ju andra poeter som uttrycker liknande ting. En strof ur Oscar Levertins Drömmen om mullen och vindarne rinner i hågen:

Visen mig än en gång världen!
Än en gång vill hjärtat höra
sångers sång och sagors saga
och farväl med syn och öra
tacksamt av all världen taga:
blomman, frukten, kvinnokroppen
och de stora, stilla träden,
speglingen i vattendroppen,
axets tyngd i mogna säden.
Visen mig än en gång världen!

I engelsk sättning lyder den sista strofen i Seiferts dikt Fragments of a letter så:

How much is there that man must leave behind
as the train inexorably approaches
Lethe Station
with its plantations of shimmering asphodels
amidst whose perfume everything is forgotten.
Including human love.

That is the final stop:
the train goes no further.

Vi närmar oss Lethe station och det sista avskedet. Jag går hem. Och du går – vart?