Det är långt, långt borta på en väg, det är halt,
svart och kalt,
det är vind, stark vind.
Någon håller i min hand och drar mig med,
höga träd,
det är vind, stark vind.
Vi gå bland andra mänskor åt ett stort, vitt hus,
dån och brus,
det är vind, stark vind.
På en stol står en kista, den är liten och vit,
vi gå dit,
det är vind, stark vind.
Dikten är ”Första minnet” av Erik Axel Karlfeldt. Om den vind som går över mänskornas liv – och död – skriver också psalmisten:
”En människas dagar äro såsom gräset, hon blomstrar såsom ett blomster på marken.
När vinden går däröver, då är det icke mer, och dess plats vet icke mer därav.” (103:15-16)
Denna blogg om en enda mänskas hat och ondska, den är som en fortgående berättelse om en storm genom livet. En storm som river och sliter sönder och förstör Guds goda skapelse, en storm som sliter sönder de närmaste band som finns, familjebanden, som sliter barn från deras far, som i enständigt hat, hat, hat aldrig tycks vila, som aldrig söker lugn eller försoning, förlåtelse, frid.
Varför?
Stormnäsvägens tragedi skriver Verner von Heidenstam om:
Vi, som mötas några korta stunder,
barn av samma jord och samma under,
på vår levnads stormomflutna näs!
Skulle kärlekslöst vi gå och kalla?
Samma ensamhet oss väntar alla,
samma sorgsna sus på gravens gräs
Claude Simons första roman hette Vent – vind, blåst. Han var en företrädare för ”den nya romanen”, en experimentell roman som blandade olika stilar och stilmedel. Men genom hela skildringen drar vinden från huvudpersonens blåsiga hembygd. Onomatopoetiskt och stilmässigt sätter den sin prägel på allt – kanske för att åskådliggöra psalmistens ord i det ovanstående. Här nere är inget beständigt.
Experiment i litteraturen är naturligtvis inget nytt – i denna blogg ämnar vi längre fram behandla också en tidigare likartad experimentator och Simons förebild bland nobelisterna, William Faulkner. Men Claude Simons avhuggna stil i olika skikt, lagda på varandra, ibland monotont tröttande, ger läsaren en särskild stämning – kanske av instängdhet, eller kanske av vind, stark vind?
Vinden blåser vart den vill, du hör dess sus men du vet inte varifrån den kommer och vart den går. Så är det med var och en som är född av Anden, säger Jesus till rådsherren Nikodemus, som av fruktan för judarna besöker honom om natten.
Ande och vind är i arameiskan och i grekiskan samma ord. En fläkt av Guds Ande, av insikt i den kristna trons sanning, kunde ändra allt, också hos och för henne som hatar. Den ovan citerade psalmen fortsätter:
”Men HERRENS nåd varar från evighet till evighet
över dem som frukta honom,
och hans rättfärdighet intill barnbarn,
när man håller hans förbund
och tänker på hans befallningar och gör efter dem.” (17-18)