Om Wole Soyinka varit en fiktiv person i en annan författares alster, hade denne antagligen anklagats för bristande realism. Soyinka har haft vad man kallar ett omväxlande liv, vilket hans serie av memoarer börjande med Aké – barndomsåren, visar. Senare har han studerat litteratur och föreläst i universitet – ”Prof” är det allmänna tilltalsordet i hans hemland – han har bekämpat diktatorer, han har författat skådespel och över huvud deltagit aktivt i samhällslivet. Han var också den förste svarte författaren som fick nobelpriset. Det utlöste ett sällan skådat jubel i hans hemland Nigeria, där han är en person som ”alla” känner.
Svenska Akademien måste varje år formulera en, ibland flera, tillspetsade motiveringar till priset. I Soyinkas fall hette det att han ”i ett brett kulturellt perspektiv och med poetiska övertoner gestaltar tillvarons drama”. Vad de ”poetiska övertonerna” är, vet väl Akademien allena men tillvarons drama har han alltså upplevt i sitt eget liv och även gestaltat på scenen förutom i böcker.
Soyinka har några hjälpgudar hämtade ur jorubamytologin: framför allt Ogun – järnets, smidekonstens, stridens och jaktens gud. Ogun förenar alltså mästersmeden Ilmarinens och åskguden Ukkos talanger i en person, möjligen även den vise Antero Vipunens. Hjälpgudar i den meningen att Soyinka inte ägnar dem seriös tillbedjan, ändå är de ständigt närvarande som symboler och erbjuder metaforer för det litterära skapandet.
Soyinkas senaste och antagligen sista memoar är You Must Set Forth at Dawn. Det är inga uppseendeväckande djupheter han formulerar, i betydelsen originella, men hans liv och verksamhet kompletterar det skrivna ordet. Han konstaterar något som många andra sagt och kommer att säga i liknande vändningar: ”Books and all forms of writing are terror to those who wish to suppress the truth.”
Hon som hatar har tagit monopol på sanningen och fått sin sanning accepterad och genomdriven. För detta har hon brukat lögn och svek som hjälpmedel. I Soyinkas bok fäster jag mig vid att trots allt det våld och den korruption som präglar nigeriansk politik är det dock jämförelsevis sällan man här möter exempel på de svekfulla lögnerna, de listigt uttänkta och beräknande ränkerna. Även de blodtörstiga diktatorerna erkänner existensen av en absolut sanning, att ja är ja och nej är nej, även om de sedan finner skäl att bryta löften och att använda våldsamma metoder.
Om hon haft modet att handla så, hade hon också varit lättare att bemöta. Men svek och falskhet kan inte bemötas med motsvek och motfalskhet. Man måste bara fortsätta att skriva. Och skriva.