Att Elfriede Jelinek fick priset, retade akademiledamoten Knut Ahnlund till den grad att han lämnade arbetet i Svenska Akademien. Enligt honom hade det ”ödelagt utmärkelsens värde för överskådlig framtid” att man gett den till en slik författare av pornografisk litteratur.
Man kan tänka på Die Klavierspielerin. Erika Kohut bor med sin härsklystna mor, tvingas utbilda sig till pianist och får utlopp får sina aggressioner och perversioner i diverse hämndakter, verbala och fysiska, mot personer till vilka hon står i något slags känslomässigt förhållande – avund eller kärlek eller båda.
Men även om Ahnlund har rätt i sin karakteristik av Jelinek, har han bara delvis rätt. Hon är ingen vanlig författare av undermåliga alster för pengarnas skull. Hennes prosa är musikalisk, hon arbetar med den – ofta även framförd som teaterstycken och hörspel – också vad gäller tyska språkets klang- och ljudvärden. Om nu tyskan kan klinga skönt, gör den det hos Jelinek.
Och hon torde icke kunna annat. I den betydelsen att hennes skriverier är äkta uttryck för en själ med skavanker. Det är ”den rätta känslan” i dem, det måste medges, även om man skulle ta avstånd från budskapet.
Så sker det alltså att den författare som ofta öppet behandlar svek och falskhet utan inskjutet, moraliserande avståndtagande är en av dem som tycks mest ärliga och genuina.
Korsspindeln inverterad.